De flesta kikare som säljs till friluftsliv, fågelskådning, jakt och sportevenemang är handkikare — den bärbara, tvåögda typen som du håller i händerna. Tubkikare är en annan huvudtyp: större, enögda instrument som oftast används tillsammans med stativ vid mer stillastående natur- eller fågelskådning, och de passar sämre för en ryggsäck på vandring. Bland handkikarna skiljer tillverkare också på prismakonstruktion. Takkantskikare (takkantsprisma) kan byggas raka och kompakta, men konstruktionen ställer högre krav på precision i tillverkningen. Porro-kikare har en annan, ofta bredare form men är i regel enklare att tillverka med samma optiska prestanda.
De flesta kikare märks med en beteckning som 8x42 eller 10x32. Det första talet är förstoringen — hur många gånger större motivet visas — och det andra talet är objektivets diameter i millimeter, alltså linsen längst fram på kikaren. Ett större objektiv samlar in mer ljus och kan ge bättre upplösning i skymning, men gör samtidigt kikaren större och tyngre att bära. Den avvägningen är själva kärnan i valet: en kompakt kikare med mindre objektiv väger mindre i ryggsäcken på en dagstur, medan en kikare med stort objektiv fungerar bättre i gryning och skymning men tar mer plats.
Det finns inget enskilt bästa val för alla. En kikare för fågelskådning prioriterar ofta skärpa och färgåtergivning på längre håll, en kikare för jakt behöver fungera i svagt ljus i gryning och skymning, en kikare för barn ska framför allt vara lätt och enkel att rikta, och en kikare med avståndsmätare löser ett annat behov än ren förstoring. Termisk kikare är en egen teknik som bygger på värmestrålning snarare än synligt ljus, och användningen av den är förknippad med särskilda regler som beskrivs närmare på vår egen sida om termiska kikare.
Nedan har vi delat upp guiderna efter vad du ska använda kikaren till, samt en teknisk del om förstoring, objektiv och synfält som är bra att förstå oavsett vilken kikare du väljer.
